Kategori: resa

brev från kolonien: pierce county, washington, pacific north west, USA

 

När dimman inte ligger tät ser vi glaciärerna på toppen av Mt Rainier. Svärföräldrarnas lilla gård ligger på gammal lava, nästa gång Mt Rainier har utbrott ligger hela dalen i riskzonen. Vägskyltar som visar evakueringsrutten påminner. När svärisarna började att bygga sitt hus här, var här landsbygd på gränsen till glesbygd. Allt eftersom har Seattle växt, och brett ut sig. Längs vägen finns nu många villor och enklare hem, köpcentrumet har växt och trafiken till och från Seattle och dess förorter är rik. Stora stora bilar, upphöjda trucks med vajande amerikanska flaggor och fladdrande hundöron på de husdjur som får sitta fram och titta ut. Mataffärens parkering är full av bulliga suvar och jeepar. Precis som hemma så är alla bilarna rena som vore de nya direkt från fabrik, och man undrar när bilarnas förare egentligen har behov av fyrhjulsdrift och enormt utrymme där bak i lastbilen. När vi kör upp mot bergstopparna möter vi färre jeepar, men desto fler Toyota Outbacks med cyklar på taket.

 

 

I bergen är luften friskt krispig så här i det extremt milda november. Vi hinner inte stanna till så länge, och den korta leden vi ville gå har tappat några broar i vårfloden och inte hunnits lagas.

 

 

De stora flockarna med hjortar som drar över dalen har blivit ett allt större problem. De går inte att jaga, här finns för många hus och människor som en skytt skulle kunna krocka med. Vi hör ibland vildhundarna yla, och alla djur får gå in på natten. Gården försörjde tidigare upp till fyra hästar och några ulliga getter med hö, och djuren ställdes ut på den årliga jordbruksmarknaden i Puyallup för en extra inkomstkälla. Självhushållningen var stor, och gjorde det möjligt för svärmor att jobba med hemmet och ullen i stället för att ta anställning. Det var hon visst några månader på 70-talet, som sekreterare, och det gör hon inte om.

 

 

Nu finns det bara en häst, en get, några höns och ladugårdskatter kvar på gården. Svärföräldrarna börjar bli lite åldriga och slitna, men sviker inte en pensionär i sticket. Djuren får leva och frodas så länge de vill. Polly och Archie har därför levt längre än de flesta getter och hästar. På den här sidan vägen finns det fler hästar, och kor, att umgås med över stängslet vilket säkert hjälper.

 

 

Små gemytliga gårdar, aldrig tillräckligt stora för att kunna ge mer avkastning än trivsel, ligger inkilade mellan nyare bostadsområden och gated communities, motorvägar och industrier. Att gårdarna kan finnas kvar trots att området i övrigt har en stegrande fastighetsskatt och högt tryck på boende beror på så kallad zonering. Countyts planerare delar in landskapet i zoner, där olika bestämmelser gäller, och jordbruksmark är en skyddad zon som inte får brytas upp och säljas av hur som helst. För att värna om den lilla jordbrukaren är marken dessutom rabatterad vid beskattning. Kanske är det därför en del gårdar ser mer risiga än gemytliga ut, att en del försöker behålla jordbruket för att kunna ha råd att bo kvar i området men utan att egentligen ha tid eller möjlighet att ta hand om ladugårdsbyggnader, stängsling och djur.

 

Vi utforskar många lekplatser. Hemma är ”utomhus” vår lekplats, och vi går in och ut på andras tomter, hagar och skogsskiften. Gungställningar och rutschkanor är givetvis aldrig fel, men på tomten klarar vi oss utan tack vare allt det andra. Här, hos svärisarna, ser jag träden på andra sidan hagarna men det vore väldigt väldigt konstigt av mig att helt enkelt gå dit. Krypa under elstängslen och sniffa lite på de fluffiga barrträden av cedertyp och julgranstyp. Jag skulle behöva färdas över två andras marker och det gör man bara inte. Det är inte vår skog.

Lekplatserna är en blandning mellan metall och plast, och man råds att inte leka när lekplatsen är blöt. Det är en intressant instruktion, eftersom hela den här regionen är så blöt i väderleken att här växer regnskog. Med galonbyxor klarar vi dock det mesta, och det är gott att se att vår treåring fortfarande tycker det är minst lika roligt att hoppa över stockarna som ligger på stigen i regnskogen uppe i bergen, som att sprätta med benen mellan klätterställningar på lekplatser. Men man får se upp med sina skogsutflykter, på grund av det känsliga ekosystemet och de många besökarna har de skogar som tar emot besök många asfalterade stigar. Det är enormt tråkigt, särskilt när man är tre! De allra känsligaste områdena har dessutom smala stigar som man absolut inte får vika av ifrån, och man rekommenderas att gå på led dessutom med långa avstånd för att inte packa jorden för hårt. Nu trampar inte en treåring så hårt på jordklotet när de sprätter omkring men det är ju just det där sprättandet som en inte vill riskera se hända med en skör höghöjdsäng.

 

 

Allt kräver en liten resa. En liten resa kräver en stor bil. Vi hyr den minsta vi kan hitta, och får titta upp på övriga trafikanter. En liten resa till närmaste centrum, där bland annat skolan ligger, kräver sin bil. Att ta en promenad längs vägen kräver sin bil, här finns ingen vägren att tala om även om ingen tutar eller har svårigheter att vika av för att inte köra på oss.

Treåringen ser asfalten och fräser ”inte skogen”, men den här mamman behöver sniffa träd och styr vagnen till skogen i alla fall. Den asftalterade vägen går över den gamla järnvägen, ibland parallell med dagens bilväg men ibland rakt igenom frodiga dungar av skog. Dungarna kan ligga som skyddade mellan vägar, ingen mening att bygga där och kanske går där också ett vattendrag som en lika gärna kan låta vara från exploatering. Svärfar har ett fiskeställe ganska nära här, man tänker sig en stilla sjö med vassruggar men det visade sig vara en brun flod längs med motorvägen. Han är inte ensam att fiska där heller. Det är ju lika mycket en motorväg för laxen menar han, så skit samma var man står.

Men nu rusar jag nästan med treåringen i vagnen för jag har lyckats hitta till rätt asfalterade väg, och vi kommer äntligen in i dungen. Jag pekar på vattenpölarna för att locka in ungen, men hon vill inte plaska. Inte vara i ”skogen” heller. Jag drar ett djupt andetag, och fyller lungorna med avgaser och smog. Här mellan träden samlas avgaserna från trafiken runt om, och molnen, den våttunga himlen, täpper till som ett lock ovanför trädtopparna. Det är nästan svårt att andas, och treåringen vrålar i vagnen. Man håller som med. Vi vänder om och kan andas ut, och in, igen när vi kommer ut från dungen. Vi sneddar över en sörjig bortglömd yta mellan en trevägskorsning, och skyndar oss tillbaka till bilens trygghet.

Bergen lockar. Men vi kan se från köksfönstret att det har snöat under natten, och vi har inte några snövettiga kläder med oss. Snö kan vi ju få hemma… Nästa gång kanske vi hinner hit på sommaren i stället. Och som vi ska vandra!

 

 

 


 

 

(Varför koloni? Båda svärisarna har skandinaviskt ursprung, och det är de definitivt inte ensamma om. På Washington University i Seattle kan en plugga både svenska språket och svensk sexualitet, vad nu det kan innebära för spännande.)