”Åh, titta, vilken gullig liten regissörsformad sak!” – Allt jag gillar med Lena Dunhams Not that kind of girl

Lena såg det naturliga i mammas nakenfotografier, och ser sin kropp som ett redskap som kan berätta en historia. Hon gör det i Girls, och hon gör det som protest mot sexscenerna i filmen Broarna i Madison County. Men hennes bok handlar om så mycket mycket mer, och jag tycker om den.

 

Jag blev överbevisad ännu en gång – trodde verkligen inte att jag skulle tycka om den här boken då jag har haft svårt för Lenas serie Girls. Framför allt för att jag inte är målgruppen, är för gammal och lantlig.

Att det på omslaget av boken står ”en ung kvinna berättar vad hon lärt av livet” hjälper inte boken ett dugg, det är någon nivå av ironi som jag helt enkelt inte förstår. Grinig tant här! På baksidan står hon i dressy outfit och ser förförisk ut, även det någon form av ironi som jag inte förstår. I texten på baksidan framstår boken som en överlevnadsbibel för en tonåring.

Det är synd, för den här boken är inte en självhjälpsbok eller tonåringsbibel, mitt sammantagna betyg säger att den snarare är ”relevant”. HAHA, jag vet inte vad det betyder själv ens, men den känns så sjukt relevant! Jag önskar verkligen att hypen kan få lägga sig kring denna spännande person och att boken kan få komma ut igen i ett mer vettigt omslag. Jag tror att man vill likna den vid Caitlin Morans ”Konsten att vara kvinna” men den boken orkade jag inte ens med till första avsnittet av då den inte känns så relevant för svenska kvinnor för man tycker mest synd om brittiskorna, och så är den ganska tråkig. Jag är definitivt inte rätt målgrupp där. Den är snäv, Lena Dunham är bred.

Jag tänkte i stället på Suzanne Brögger! Och lite grand Linda Skugge! Linda har skrivit flera skildringar av tonårsfeminismen och baksidan av ”väninneskapet” som jag tycker är så himla uppfriskande, därför skulle hennes Saker under huden vara en god kombo med Lenas bok. I Suzanne Bröggers böcker finns i stället den öppna sexualiteten och ärligheten om ens kropp, fast Lena drar den till vår tids spets som Suzanne inte hade möjlighet till i sin tid kanske. Hon var chockerande nog som det var då.

Lena Dunhams bok känns relevant för att den är feministiskt lagd, och innehåller flera porträtt inte bara av sin mamma utan också av en närvarande pappa. Hej nutid!

 

Porträtt av en pappa

”Det brukar sägas att den som har en bra papa ofta väljer en bra man, och jag har ungefär den snällaste pappan i hela världen. Då menar jag inte snäll som ett neutralt ”visst kära du”-sätt. Jag menar snäll som i att han alltid har respekterat vem jag i grunden är och har erbjudit mig en väl avvägd blandning av utrymme och stöd. Han är en fast men välvillig ledare. Han talar med vuxna som om de var ungdomsbrottslingar och med ungdomar som om de var vuxna. Jag har ofta försökt basera någon rollfigur på honom, men det är verkligen en utmaning at destillera fram essensen av honom. Jag har inte alltid varit lätt att ha att göra med, och inte han heller – konstnärer gillar ju att gräva ner sig i sina ateljeer i flera dagar och få utbrott om dålig belysning – men den varsamma, pålitliga uppmärksamheten från denne man har varit väsentlig för min trygghetskänsla. Hittills har jag aldrig blivit lika genuint lycklig som när dörren öppnades hemma hos en kompis och min pappa stod där i sin tweedrock – beredd att rädda mig från en dålig lekdejt.”

Jag tänker på dig Hedvig, och dina berättelser om en matintresserad pappa som INTE ville ha hjälp av barn i köket. Konstnären som får utbrott på dålig belysning.

 

Alla dessa värdelösa karlar

”Jag trodde jag var tillräckligt smart, tillräckligt praktisk, för att hålla isär vad Joaquin sa att jag var från vad jag själv visste att jag var. I mina ögon borde jag helt utan problem kunna låta mig behandlas med en likgiltighet som gränsade till förakt och samtidigt bevara en stark självrespekt, Jag lydde hans befallningar, säker på att jag kunde uppfylla den rollen och samtidigt skydda det heliga inre rum där jag visste att jag var värd något mer. Något annat. Något bättre.
Men det fungerar inte så. När någon visar dig hur lite du betyder för dem och du hela tiden kommer tillbaka och vill ha med så har du snart, utan att märka det, börjat betyda mindre för dig själv.”

”Att bli behandlad som skit är ingen lustig lek eller ett gränsöverskridande intellektuellt experiment. Det är något du accepterar, går med på och lär dig tro att du förtjänar.”

Här läser jag för första gången in en ansvarsförklaring för den som är ”offer”, som helt lyckas att hålla sig borta från skamning. Det som kan verkar vara värt det i början kan bli så himla mycket jobbigare än man har tänkt. Det här är det närmaste självhjälp man kommer i Lenas bok.

”Jag sa till mig själv att jag hade bett om det, Joaquin hade ju faktiskt aldrig sagt att han skulle göra slut med sin flickvän. Han hade redan från början låtit mig veta att han var en rebell och en kille som säger vad han tycker. Han hade aldrig ens lovat att ringa. Men ändå tror jag att vi avlägger något slags grundläggande mänskligt löfte om att vara lite hyggliga när vi ger oss in i intima relationer, att hålla upp en smickrande spegel för varandra, att visa respekt när vi utforskar varandra. Eller som en god vän uttryckte det när hon beklagade sig över juristen hon dejtade: ”Hur kan någon som bryr sig så mycket om social rättvisa bry sig så lite om mina känslor?” Jag berättade för henne om det där löftet som jag tror på. Att det är så, och att löftet är verkligt. Joaquin höll inte sin del av avtalet.”

(Jag har fetat det jag tycker är briljant, och aldrig tidigare fått ord på. Tack Lena.)

Hon skriver också om jobbiga karlar som smörar för henne alternativt försöker svina sig på olika vis nu när hon blivit känd. Översittarfasoner och dylikt. Hon lovar en till bok senare i livet, när hon kan nämna namn, och jag längtar!

”Min vän Jenni kallar dem solskenstjuvar. Män som har hållit på lite för länge, som är trötta på åkturen men inte kan hoppa av. De letar efter någon slags ny energi, efter bekräftelse. Det har med sex att göra, men är inte samma sak. Vad de vill åt är att något mycket värre än dina stringtrosor i baksätet på en Lexus. De vill ha idéer och nyfikenhet. Din upprymdhet över att stiga upp på morgonen och skapa saker.”

Det vackraste jag har läst i Lenas bok handlar om de här männen och några andra:

”Och jag bestämde mig för att aldrig bli avundsjuk. Aldrig sukta efter hämnd. Jag ska inte låta mig hotas av det gamla, eller av det nya. Jag ska öppna mig som en tusensköna varje morgon. Jag ska göra det jobb som är mitt.

(Min fetning.)

 

Om matlust – och kroppspositivismen som försvann?

”Att äta, äta ordentligt, var det enda sättet att bli stor och stark och smart hade jag fått höra.” Och sedan under gymnasieåren ”en mager sticka som plötsligt fått formen av ett gelehallon”. Men kom igen Lenas föräldrar och Lenas terapeut som inte har tryckt på det viktiga här – även om man behöver växa sig stark är inte burritos och chips bra mat för ett barn. Hon gick inte upp när hon var barn, men det var då hon lade grunden till vad som räknas som mat och inte.

(Det här är en av mina skräcker som förälder, att jag inte lyckas ge mitt barn en vettig matkultur, jag som växt upp på kolhydrater och sedan upptäckt att jag inte mår så bra av för mycket… Ja det är vi många som har gjort men i alla fall. Vi har ett så mycket bättre utbud av grönsaker och kunskap om dess betydelse än vad man hade då, kommer jag lyckas förmedla det till mina barn? Man kan ju bara vara perfekt till en viss gräns… Man får gärna vara lite tjock, men bra näring behöver alla, och det före chips och godis. Leve lördagsgodiset! Jag tappade all vett och sans när jag pluggade och åt lösgodis till lunch, dagligen, och när jag ammade var jag i sådan hunger- och energipanik att jag gick tillbaka till en pluggdiet fast mycket mer av allt. Och alla dietister i medierna gav råd om hur man ska gå ner i vikt efter graviditeten, inte hur man ska äta för att fucking orka göda en ny människa… men jag är inte bitter… Nästa gång ska jag vara så jävla beredd, så jääääävla beredd.)

”En vän sa till mig att när du har varit på ett AA-möte blir det aldrig mer roligt att dricka. Och det är precis så det känns efter att ha träffat en dietist – jag kommer aldrig mer kunna närma mig mat på samma skuldfria sätt. Och det är okej, men jag tänker på de där collegeåren som tiden innan jag fördrevs från Eden.”

Jag är inte lika okej med det som Lena, för hon har innan detta skrivit ner en för kvinnor väldigt ovanlig skildring av kärlek till att vara mätt. Men beskrivningen innehöll också binge-ätning vilket gör mig lite ledsen och är ju anledningen till att hon tycker det är bättre med skuld än dimmiga sviter av en binge-ätning.

Är alternativet till kärlek till mättnad alltså skuld? Är det lösningen även för de som har lidit av de mer hippa ätstörningarna anorexi och bulimi? Jag tänker på hur kvinnor lär sig genom media att mat är skuld, och att det finns något väldigt värdefullt i hur hon beskriver inte kolhydratorgierna utan inspirationsserien ”Cathy” som hennes mormor rev ur sin dagstidning och skickade till en ung Lena. Hon beskriver hur hon förvandlas till idolen Cathy, som äter som hon har lust, och minns ”en dusch där nedre halvan av min kropp befann sig under rinnande vatten medan övre halvan låg på badrumsmattan och åt bröd”. Jag tänker på dig igen Hedvig.

Men sedan skriver hon:

”Jag behöll den barnsliga inställningen att det bara var under läkarbesök man vägde sig – och bara om man fick en klubba som kompensation.”

Jag väger mig fortfarande inte, barnslig eller inte. När jag har skrivit klart detta ska jag döpa om min pinterestfolder om mat – från ”foodie” (pinterests förslag som har hängt med) till ”bingespiration”.

Och ingen kan jogga som Lena Dunham!

 

 

Not usually one to post a paparazzi shot but this fills me with pride. Basically my whole life I have hated running and run like a wounded baby Pterodactyl. It was embarrassing and honestly I did not trust myself to escape a burning building or even move briskly towards a buffet. @jennikonner is directing the season finale of Girls and decided that as Hannah evolved so would her run, so she got me a training session with Matt Wilpers from Mile High Run Club. Within an hour I had a different relationship to this formerly torturous activity. I felt strong, swift and proud. I’m not about to embrace that triathlon life but it’s a true joy to continue getting more connected to my body and its powers. (Extra motivation provided by @manrepeller for @outdoorvoices.) #moveforyourmind

Ett foto publicerat av Lena Dunham (@lenadunham)

 

Att äga sin historia – naken på bild

”Sommaren mellan fyran och femman kommer jag ihåg hur mon bästa kompis Willy och jag cyklade runt sjön i Connecticut där våra familjer samlades varje sommar – tänk Dirty dancing, men med fler kända pedofiler i grannskapet – när jag blev intensivt medveten om att jag hade på mig en tröja men inte han. Det verkade inte rättvist. Min mamma hade ju helt nyligen berättat för mig att det formellt var lagligt för kvinnor att promenera över Manhattan utan blus, även om väldigt få använde sig av den rätten. Varför skulle Willy få känna sommarbrisen mot sin överkropp? Varför var det så hemskt om jag blottade min? Jag stannade, tog av mig min t-shirt och sen trampade vi vidare under tystnad.”

Det är Lenas mammas fel att hon är naken stup i kvarten.

I  början av 70-talet flyttade hon med konstnärsdrömmar till New York, och tog genom åren bilder av sig själv naken med sin kamera. Men det finns en stor skillnad mellan Lenas mamma och Lena – mamman är smal och ”vacker”, visar sig skör och är antar jag en duktig fotograf som framställer 70-talets bild av den ljuvliga kvinnligheten. Lena använder sin kropp som chock och andra tolkar den ibland som lyteskomik. Jag hade aldrig orkat med det.

Men Lena såg det naturliga i mammas fotografier, och ser sin kropp som ett redskap som kan berätta en historia. Hon gör det i Girls, och hon gör det bland annat som protest mot sexscenerna i filmen Broarna i Madison County.

En viktig poäng som hon tar upp är att det är hon själv som styr de här scenerna. Det är ju Lena som är regissören! Precis som hennes mamma var den som tog bilderna på sig. Och precis som de tonårstjejer som tar trosbilder och lägger upp på nätet. Det är de själva som regisserar sin bild och sin nakenhet, jag tycker det finns nåt starkt och modernt i det även om jag inte tycker webben är rätt forum för det.

”Att spela i sexscener som jag själv regisserar, att för ett ögonblick exponera min konstiga pösiga bröstvårta – det ligger inte inom min skräckzon.”

 

 

Jag har ingen bra slutkläm till den här texten. Klockan är snart fyra på morgonen. Boken gav mig ett läsrus, ni vet när man är så jävla nöjd med att kunna läsa, och det gjorde mig glatt förvånad. Jag satte in en massa postits med noteringar allteftersom, och det är tack vare dem jag har kunnat gå igenom boken igen och skriva ner det här.

Det känns bra att ha mina tankar nedskrivna, och sådana här inlägg är å ena sidan varför jag tycker om att blogga, att här finns en plats för mina tankar vare sig du läser eller inte. Men sådana här inlägg är också anledningen till att jag sällan kan blogga så ofta som man ”bör” för att det ska kallas för blogg, för att den ska hållas relevant.

Kanske är blogg100 för mig inte en utmaning att skriva varje dag, utan att skriva så ofta att bloggen känns relevant (älskar det här ordet) FÖR MIG när det är dags att skriva en jäkligt lång Note To Self och Andra Som Känner Sig Manade.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *