för fint väder för en morsa

winter-260817_1280

 

Vi har ägnat helgen åt att rasta en unge längs Stockholms gator, plus en studiedag från dagis i går. JAG ÄR SÅ TRÖTT! Samtidigt är det så jävla fint väder ute och jag vill bara ut men vet att jag måste göra grejer inne vid datorn så i stället känner man efter riktigt ordentligt och kommer fram till att jo, jag behöver nog sova i soffan ”en stund”. JAG ÄR MAMMA DET BLIR ALDRIG EN STUND, det blir en hel jävla förmiddag.

Hann i alla fall ut med sparken en snabbis, och hann tänka lite på just det här med tid till ditt och datt som förälder. Jag är så sanslöst avundsjuk på föräldrar som hinner träna mer än jag, jag saknar verkligen att träna mer än jag gör och tycker om att känna mig stark. Framför allt är det ju bra att vara stark när ungen växer men ändå behöva kramas gåledes ibland. När barnet vill en sak och föräldern en annan och man måste skrapa upp en liten gråtande pöl från golvet… Då behöver man vara stark i både sinne och kropp. Det handlar ju om prioriteringar men det är väldigt mycket svårare med de prioriteringarna när man, JAG, har fått barn. Och det blir så stört på vintern, för att komma ut och motionerna utomhus behövs en del attiraljer som jag älskar, men inte alltid känner att jag ids böka fram.

Jag älskar att åka skidor, långsamt och nyfiket, brant uppför och sneddande nerför. Mina favoritsysselsättningar i träningsväg är i själva verket förtäckta meditationer – jag skidar långsamt och dansar poledance bäst när jag kommer in i min egen bubbla som är sååååå långt borta. Jag tränar för att orka skida och dansa poledance, därför blir jag aldrig riktigt bra på att skida eller dansa poledance för tekniken kräver specifik träning. Men den träningen är inte meditativ så den är för mig tråkig. Gud vi har till och med ett skidspår nära huset, en stor fördel när vi övervägde att köpa, men förra året vurpade jag i världens sjukaste kurva-mitt-i-brant-backe så jag drar mig liksom för att ta mig dit igen. Mina skidor köps utifrån pris inte funktion så ofta får man åka spår på pin tji mer än… flyt… Och jag skidar inte i spår tillräckligt ofta för att det ska vara värt ett inköp av finare grejer. Om jag får en skidpeng över kommer jag ju lägga den pengen på en bättre turskida! (Spårskida: det man vanligtvis har, och kör vasalopp med, Turskida: det frilufsare och fjällmuppar har för att skida utanför spårat område tex i lössnö eller på skaren. Så som jag har använt mina spårskidor i alla år tills jag upptäckte detta med turskidan och köpte ett par i 30-årspresent! Rekommenderas varmt, med stighudar förlängs dessutom skidsäsongen jmf med spårskidor i spår.)

Har i alla fall hört från en säker källa att man ska ta sig ut på förmiddagen när vädret är så fint så man knappt står ut, för att sedan vara precis lagom friskluftad och myskall för att kunna koncentrera sig på arbete vid datorn. Note to self!

Det som då gör sig påmint är den här bristen på vettig mat. Från att ha utgått från ”barnet äter det vuxna äter” har middagarna förvandlats till ”vuxna äter det barnet äter” med andra ord makaroner och ketchup. HUR BLEV DET SÅ HÄR, och inte konstigt att man blir trött!! Förr åt hon så lite vanlig mat, hon hade inga särskilda favoriter och vi åt som vi brukar men började kanske redan där anpassa oss trots allt… Och nu när hon tycker om att äta vill man ju bara ge henne det hon tycker om, för hon är en riktig tunnis som tappar allt vid varje liten magsjuka.

Och nu är jag så sjukt trött på att laga mat av någon anledning. Jag brukar tycka om det, men har helt tappat sugen. Det är kul att planera fortfarande, vår räddning i vardagen tusenfalt, men sedan att laga ihop skiten… Åh orka. Det kan bli så att vi får göra en omfördelning av vad som ska göras här hemma. Nick får fixa maten och jag tar disken. OCKSÅ DET JÄVLA HANDLANDET AV MAT. Åååh det tar sån tid! Jag brukade ju tycka om det, en slags egentid och våra första barnvagnspromenader när det begav sig, men nu! I Stockholm, där vi brukade bo, där har man hemkörda matkassar nu för tiden.

Vi behöver planera om litegrann här i hushållet. Tills dess har jag skrotat finrummet och gjort till vardagsrum, och ”kammaren” vid köket har blivit renodlat lekrum. Barn behöver plats! Jag önskar verkligen att mitt barn blir en liten frilufsare som tycker om att se på stjärnor och klä sig varmt, men det bygger ju på att VI lever så. Jag vill inte bli en sån förälder som ligger på soffan och gnäller på att mina barn inte kan leka ute. Om jag inte kan så kan ju inte heller dom… Dom gör som vi gör inte som vi säger. Kanske ska man därför sänka kraven i vanlig ordning, det ÄR enklare att komma ut när vi nu bor på landet så man måste kanske inte kämpa så hårt för det. När ungen är två och vill leka med Sylvanian families.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *