brev från kolonien: pierce county, washington, pacific north west, USA

 

När dimman inte ligger tät ser vi glaciärerna på toppen av Mt Rainier. Svärföräldrarnas lilla gård ligger på gammal lava, nästa gång Mt Rainier har utbrott ligger hela dalen i riskzonen. Vägskyltar som visar evakueringsrutten påminner. När svärisarna började att bygga sitt hus här, var här landsbygd på gränsen till glesbygd. Allt eftersom har Seattle växt, och brett ut sig. Längs vägen finns nu många villor och enklare hem, köpcentrumet har växt och trafiken till och från Seattle och dess förorter är rik. Stora stora bilar, upphöjda trucks med vajande amerikanska flaggor och fladdrande hundöron på de husdjur som får sitta fram och titta ut. Mataffärens parkering är full av bulliga suvar och jeepar. Precis som hemma så är alla bilarna rena som vore de nya direkt från fabrik, och man undrar när bilarnas förare egentligen har behov av fyrhjulsdrift och enormt utrymme där bak i lastbilen. När vi kör upp mot bergstopparna möter vi färre jeepar, men desto fler Toyota Outbacks med cyklar på taket.

 

 

I bergen är luften friskt krispig så här i det extremt milda november. Vi hinner inte stanna till så länge, och den korta leden vi ville gå har tappat några broar i vårfloden och inte hunnits lagas.

 

 

De stora flockarna med hjortar som drar över dalen har blivit ett allt större problem. De går inte att jaga, här finns för många hus och människor som en skytt skulle kunna krocka med. Vi hör ibland vildhundarna yla, och alla djur får gå in på natten. Gården försörjde tidigare upp till fyra hästar och några ulliga getter med hö, och djuren ställdes ut på den årliga jordbruksmarknaden i Puyallup för en extra inkomstkälla. Självhushållningen var stor, och gjorde det möjligt för svärmor att jobba med hemmet och ullen i stället för att ta anställning. Det var hon visst några månader på 70-talet, som sekreterare, och det gör hon inte om.

 

 

Nu finns det bara en häst, en get, några höns och ladugårdskatter kvar på gården. Svärföräldrarna börjar bli lite åldriga och slitna, men sviker inte en pensionär i sticket. Djuren får leva och frodas så länge de vill. Polly och Archie har därför levt längre än de flesta getter och hästar. På den här sidan vägen finns det fler hästar, och kor, att umgås med över stängslet vilket säkert hjälper.

 

 

Små gemytliga gårdar, aldrig tillräckligt stora för att kunna ge mer avkastning än trivsel, ligger inkilade mellan nyare bostadsområden och gated communities, motorvägar och industrier. Att gårdarna kan finnas kvar trots att området i övrigt har en stegrande fastighetsskatt och högt tryck på boende beror på så kallad zonering. Countyts planerare delar in landskapet i zoner, där olika bestämmelser gäller, och jordbruksmark är en skyddad zon som inte får brytas upp och säljas av hur som helst. För att värna om den lilla jordbrukaren är marken dessutom rabatterad vid beskattning. Kanske är det därför en del gårdar ser mer risiga än gemytliga ut, att en del försöker behålla jordbruket för att kunna ha råd att bo kvar i området men utan att egentligen ha tid eller möjlighet att ta hand om ladugårdsbyggnader, stängsling och djur.

 

Vi utforskar många lekplatser. Hemma är ”utomhus” vår lekplats, och vi går in och ut på andras tomter, hagar och skogsskiften. Gungställningar och rutschkanor är givetvis aldrig fel, men på tomten klarar vi oss utan tack vare allt det andra. Här, hos svärisarna, ser jag träden på andra sidan hagarna men det vore väldigt väldigt konstigt av mig att helt enkelt gå dit. Krypa under elstängslen och sniffa lite på de fluffiga barrträden av cedertyp och julgranstyp. Jag skulle behöva färdas över två andras marker och det gör man bara inte. Det är inte vår skog.

Lekplatserna är en blandning mellan metall och plast, och man råds att inte leka när lekplatsen är blöt. Det är en intressant instruktion, eftersom hela den här regionen är så blöt i väderleken att här växer regnskog. Med galonbyxor klarar vi dock det mesta, och det är gott att se att vår treåring fortfarande tycker det är minst lika roligt att hoppa över stockarna som ligger på stigen i regnskogen uppe i bergen, som att sprätta med benen mellan klätterställningar på lekplatser. Men man får se upp med sina skogsutflykter, på grund av det känsliga ekosystemet och de många besökarna har de skogar som tar emot besök många asfalterade stigar. Det är enormt tråkigt, särskilt när man är tre! De allra känsligaste områdena har dessutom smala stigar som man absolut inte får vika av ifrån, och man rekommenderas att gå på led dessutom med långa avstånd för att inte packa jorden för hårt. Nu trampar inte en treåring så hårt på jordklotet när de sprätter omkring men det är ju just det där sprättandet som en inte vill riskera se hända med en skör höghöjdsäng.

 

 

Allt kräver en liten resa. En liten resa kräver en stor bil. Vi hyr den minsta vi kan hitta, och får titta upp på övriga trafikanter. En liten resa till närmaste centrum, där bland annat skolan ligger, kräver sin bil. Att ta en promenad längs vägen kräver sin bil, här finns ingen vägren att tala om även om ingen tutar eller har svårigheter att vika av för att inte köra på oss.

Treåringen ser asfalten och fräser ”inte skogen”, men den här mamman behöver sniffa träd och styr vagnen till skogen i alla fall. Den asftalterade vägen går över den gamla järnvägen, ibland parallell med dagens bilväg men ibland rakt igenom frodiga dungar av skog. Dungarna kan ligga som skyddade mellan vägar, ingen mening att bygga där och kanske går där också ett vattendrag som en lika gärna kan låta vara från exploatering. Svärfar har ett fiskeställe ganska nära här, man tänker sig en stilla sjö med vassruggar men det visade sig vara en brun flod längs med motorvägen. Han är inte ensam att fiska där heller. Det är ju lika mycket en motorväg för laxen menar han, så skit samma var man står.

Men nu rusar jag nästan med treåringen i vagnen för jag har lyckats hitta till rätt asfalterade väg, och vi kommer äntligen in i dungen. Jag pekar på vattenpölarna för att locka in ungen, men hon vill inte plaska. Inte vara i ”skogen” heller. Jag drar ett djupt andetag, och fyller lungorna med avgaser och smog. Här mellan träden samlas avgaserna från trafiken runt om, och molnen, den våttunga himlen, täpper till som ett lock ovanför trädtopparna. Det är nästan svårt att andas, och treåringen vrålar i vagnen. Man håller som med. Vi vänder om och kan andas ut, och in, igen när vi kommer ut från dungen. Vi sneddar över en sörjig bortglömd yta mellan en trevägskorsning, och skyndar oss tillbaka till bilens trygghet.

Bergen lockar. Men vi kan se från köksfönstret att det har snöat under natten, och vi har inte några snövettiga kläder med oss. Snö kan vi ju få hemma… Nästa gång kanske vi hinner hit på sommaren i stället. Och som vi ska vandra!

 

 

 


 

 

(Varför koloni? Båda svärisarna har skandinaviskt ursprung, och det är de definitivt inte ensamma om. På Washington University i Seattle kan en plugga både svenska språket och svensk sexualitet, vad nu det kan innebära för spännande.)

Pizzafamiljen ger: En hemlagad pizza

Det har visserligen faktiskt öppnat en pizzeria nere på byn sedan vi flyttade hit, och den har till och med rätt roliga toppings. Ändå har det blivit så att vi har vant oss vid icas fryspizza, och framför allt har det varit lättare att plocka upp den ur frysen än att köra på vidrig väg ner till pizzerian. Vägen är… Read more →

sommarlov jobbarlov

Det var bara i början av sommaren som jag hade orken. Orken att kommunicera med ord försvann ganska fort tyvärr, men orken att fotografera minnen hade jag kvar lite längre. Tacksamheten för den här kameran en har. Om den så sitter på telefonen eller bakom ett halvsnajdigt objektiv.

 

Kråkvicker längs en åkerväg :: Hej Emmisen

 

Älggräs från en åkerkant :: Hej Emmisen

 

Ett augustibröllop :: Hej Emmisen

 

Tistelblom! De vackraste jag vet! :: Hej Emmisen

 

En nyckelpiga vid åkerkanten :: Hej Emmisen

 

  1. Kråkvicker som växer i vår ”trädgård”. Vår vildgård får växa lite hur den vill, bara den inte härbärgerar några lupiner.
    2. Älggräs är så himla vackert! Som ett enda stort fluffigt bröllop så här på nära håll?
    3. På tal om bröllop… I augusti fick jag träffa ett gäng från förr, när en av oss gifte sig. Jag stog och snörvlade bakom gräset.
    4. Det var bara i början av sommaren som jag hade någon tid till att vandra runt lite bland blomstren. Jag hann/orkade inte ens ut till blåbärsplockningen! Så glad att få träffa på knoppande tistlar när jag väl var ute i alla fall, kanske är försommaren den bästa tiden att ta sig ut på?
    5. Hon håller med.

 

Lekrum på tjack :: Hej Emmisen

 

Frida och hennes vän katten :: Hej Emmisen

 

... då lägger jag mig också platt på backen! Men vem började? :: Hej Emmisen

 

Skärmtid är mystid :: Hej Emmisen

 

Katt på promenad :: Hej Emmisen

 

Penseer i trädgårdsskrot :: Hej Emmisen

 

6. Katten attackerade en häcksax och fick stanna inne några veckor för omplåstring. Den första veckan hade vi besök av ett till barn så lekrummet var som fullt, katten delar nämligen många av barnens intressen.
7. Ofta tycker F det är som viktigare att peka på katten än att faktiskt umgås, och hon blir väldigt arg om han hoppar upp på hennes stol även om hon inte sitter i den just då. Men i sommar fångade jag en av få stunder då de är överens om hur livet ska levas!
8. Först klappade hon honom medan han buffade på henne, så la han sig ner i gräset och slappade. Och då la hon sig också. Bästa kompisar! (Den gula hinken samlar man stenar i.)
9. Programmerarpappan förvandlar skärmtid till gostid.
10. Så bra på att jaga bort mössen från vårt kök och så sällskapssjuk däremellan! Följer alltid med oss på promenader.
11. Vi har två officiella skrotupplag från tidigare hushåll här i trädgården, den vildare delen, och ihop med de andra mer spridda skurarna av skrot kan man faktiskt ibland hitta något som går att använda. Ja inte för att dricka kaffe ur gubevars, gamla emaljgrejer innehåller för mycket bly för att det ska kännas okej, men för planteringar passar de bra.

placeholder_landscape-1444767429-hbz-lena-dunham-november-2015-index

”Åh, titta, vilken gullig liten regissörsformad sak!” – Allt jag gillar med Lena Dunhams Not that kind of girl

Lena såg det naturliga i mammas nakenfotografier, och ser sin kropp som ett redskap som kan berätta en historia. Hon gör det i Girls, och hon gör det som protest mot sexscenerna i filmen Broarna i Madison County. Men hennes bok handlar om så mycket mycket mer, och jag tycker om den.   Jag blev överbevisad ännu en gång – trodde… Read more →

plocka hallon i emaljhink - Hej Emmisen

Fem saker jag skulle vilja vara självförsörjande…på..?

På en av mina hippiebloggar som jag följer definierades ”självförsörjning” som något som man kan anamma lite varstans i livet. I definitionen finns faktiskt inget som säger att man måste vara fullständigt självförsörjande på allt, och jag gillar den tanken! Om man en dag vill bli fullkomligt självförsörjande så måste man ju dessutom börja någonstans… Men jag tror inte det… Read more →

Status
emmisen

jag har fyllt på olja i bilen! själv! jag vet jag vet, det är inte rocket science… men i alla fall!